Ord och uttryck på andra språk än svenska som bäddas in i svensk text bör kursiveras. Detta underlättar för läsaren att förstå att just det partiet av texten skiljer sig från huvudtexten.
Svenskan innehåller ett stort antal ord och uttryck som har utländsk börd. Hur vet man då vad som bör tydliggöras som icke-svenska? En bra tumregel är att undersöka om ordet förkommer i SAOL – återfinns det där kan man utgå från att det är en sådan naturlig del av det svenska språket att läsaren inte behöver göras särskilt uppmärksam på att det dyker upp ett annorlunda ord.
Om huvudtexten är författad på svenska bör man dock också så långt som möjligt hålla sig till svenska. Behovet av att använda andra språk begränsar sig till de situationer då det verkligen inte finns ett relevant uttryck på svenska eller när det är en utländsk företeelse utan svenskt namn som avses.
Man bör sålunda undvika att använda utländska begrepp när det egentligen är ett uttryck för ens lättja att inte hitta ett bättre svenskt ord eller anpassa meningsbyggnaden så att det passar för det svenska språket.
En metod som ofta bidrar till bra läsbarhet är att även för utländska begrepp med viss specifik betydelse ändå används ett svenskt ord, men indikera att det är ett visst utländskt institut som avses. Det utländska uttrycket kan då anges kursiverat inom parantes.
Namn på personer, företag, platser m.m. bör skrivas på ursprungsspråket om det inte finns en internationell eller svensk vedertagen benämning. Normalt behöver detta inte kursiveras eftersom namn ofta ändå går att urskilja genom att de inleds med stor bokstav. I vissa fall kan du dock ändå underlätta för läsaren, särskilt om texten är lång.
Det torde generellt inte vara nödvändigt att ange vilket språk som avses genom att inleda det utländska uttrycket med denna upplysning. Om man ändå anser sig nödsakad, kom ihåg att använda en gängse gångbar beteckning för språket i fråga (företrädesvis tvåbokstavskoden enligt ISO 639-1) och skriva själva förkortningen på svenska (d.v.s. med gemener).