Tempus

Utgångspunkten vid avtalsskrivning bör vara att grammatiskt tempus styrs av tidpunkten för avtalets ingående. Man kan därför dela upp tidslinjen i det som händer i samband med undertecknandet, det som hänt dessförinnan och det som förväntas hända därefter.

Det som händer nu

Tidpunkten för när avtalet skrivs, det som händer i omedelbart samband med dess ingående och det som ”händer” i avtalet är nutid (presens). Detta innefattar således även konstateranden och hänvisningar inom avtalet och gäller oavsett var i avtalet det skrivs.

Att vissa delar av avtalet, t.ex. en bakgrundstext eller ett förord, skulle vara fristående från övrig text och därmed ges ett annat tempus är något man ibland ser i anglosaxiska avtal. Vår rekommendation är att undvika detta eftersom det riskerar att förvirra den som är mindre van vid att läsa avtal.

Det som redan har hänt

Det som hänt innan avtalet skrivs (undertecknas) uttrycks i perfekt eller preterium. I ett aktieägaravtal kan det t.ex. finnas anledning att hänvisa till att aktieägarna erhållit aktier i samband med en tidigare nyemission.

Det som händer senare

Det som ännu inte hänt vid tidpunkten för avtalets undertecknande eller i omedelbar anslutning till detta skrivs i futurum. Ofta är det då enklast att använda det förträffliga ordet ”ska”. Men man kan också tänka sig andra varianter.

Reglerat tempus

Om man följer ovanstående råd finns det normalt inte något behov av att i avtalet reglera vilket tempus som ska användas eller hur hänvisningar i tid ska tolkas.