Många har en tendens att lägga sig till med ett särskilt typ av språk när det ska skrivas texter som man uppfattar vara viktiga. Man tror att det måste låta högtravande och mustigt för att det ska få avsedd effekt. Dessutom måste väl en längre text vara bättre än en kortare – eller?
Problemet när man svävar ut med alltför långtgående fyllighet är att man lätt halkar in på fel spår i flera led. Börjar man fylla ut texten på ett ställe känner man sig nödsakad att göra detsamma på fler ställen. Texten blir förvisso längre och den fylls med massa intressanta ord och exempel – men blir den tydligare?
I Sverige (och de flesta rättsstater) kan man utgå från att ett privat subjekts skyldigheter i förhållande till det allmänna vilar på beslut i lag. Det räcker därför oftast att hänvisa till ”enligt lag”, eller, om man är nervös för att detta inte skulle omfatta t.ex. förordningar (som beslutas av regeringen) eller myndighetsföreskrifter, ”vad som följer av lag”.